Forskarna är långt ifrån överens om när de första människorna
invandrade till Amerika. Det finns arkeologiska bevis som tyder
på att invandringen började för tidigast 14 000 år sedan.
De första människorna kom vandrande över berings landbrygga
mellan Sibirien och Amerika. För ungefär 14 000 år sedan
började havsnivån stiga, detta ledde till att det för 900 år
sedan inte längre fanns någon landförbindelse mellan Asien
och Amerika. Därför måste de första amerikanerna ha invandrat
från Asien för mellan 14 000 - 900 år sedan.
Forskarna är i stort sätt överens om att invandringen till
Amerika skedde i tre perioder. Den första för 14 000 år sedan
då ett jägar- och samlarfolk vandrade in i Amerika. Dessa
invandrare befolkade i huvudsak syd-, mellan och södra Nordamerika.
De två senare invandringperioderna gav så småningom upphov till
bildandet av de athapastiska och eskimo-auletiska befolkningarna
i norra Nordamerika.
Indianerna har ingen gud som "sitter över dem" och övervakar
utan de har andar som hela tiden finns bland folket. Religionen
hos indianerna i Nordamerika går i stort ut på att allt levande
och dött har en ande och ett värde som respekteras och hedras
av indianerna.
Indianernas andlige ledare kallades shaman eller medicinman.
Han eller ibland hon var en av de viktigaste personerna i
stammen. Medicinmannen hade en stark kontakt med andarna.
Med andarnas hjälp och en mängd örtmediciner kunde han under
komplicerade ceremonier bota sjuka, driva bort onda andar,
se in i framtiden och vägleda de unga till ett bra liv.
Alla i stammen såg upp till, och respekterade de äldre, det
var de som behärskade religionen bäst och de var visast. Det
var också de äldre som berättade historier om skapelsen,
andarna och jorden.
Vad indianerna än skulle göra så var de noga med att rådfråga
och be till andarna först. Att göra något utan att ta hänsyn
till andarna innebar att man satte sitt och stammens välmående
på spel.
Totempålar finns endast på Nordamerikas västkust. Det var bara
västkustindianerna som ägnade sig åt att snida totempålar.
Totempålarna hade sin glansperiod i början av 1800-talet.
Att tillverka en totempåle var en mycket komplicerad och
tidskrävande uppgift. Resandet av en totempåle var en mycket
dyr tillställning vilken ofta ruinerade ägaren till fattigdom.
Detta var dock bara en obetydlig detalj för ägaren med hänsyn
till den framgång och praktfullhet hans namn skulle komma att
förknippas med av stammar vida omkring.
När en totempåle skulle snidas fick konstnären instruktioner
om vad totempålen skulle handla om, men sedan fick han utföra
sin konst efter sina egna idéer. För att verkligen få reda på
vad en totempåle handlar om måste man därför fråga både dess
ägare och konstnären som gjort den.
Varför tillverkades totempålar
Nordvästkustindianerna var mycket
skickliga hantverkare. Eftersom de hade
ett stort överflöd av mat behövde
de inte ägna all sin tid åt att
överleva utan kunde istället utveckla
en kultur full av konstföremål.
De kunde ägna mycket tid åt att fläta
korgar, väva filtar, snida
masker och tillverka totempålar.
Totempålar tillverkades ursprungligen för att bära upp
takbjälkarna till de stora långhusen som västkustindianerna
bodde i. Efter en tid började man hugga ut skulpturer och måla
dessa pålar för att visa vilken familj som ägde huset. Den översta
figuren visar i princip alltid klanens eller personens totem (skyddsdjur).
Ibland placerades en påle framför husets dörr. I sådana fall
höggs en tunnel upp i pålens bas och användes som ingång
till huset. Vissa stammar tillverkade välkomstpålar som placerades
på stranden som en välkomstsymbol för sjöfarare.
Den fristående pålen är en relativt ny tradition som anses ha
haft sin guldålder mellan 1850 och 1900. Dessa pålar tillverkades
framförallt i de nordliga kustdelarna och var antingen personliga
pålar eller minnespålar som restes till ära av den avlidne.
Ibland kunde den dödes kista placeras på toppen av pålen.
Totempålarnas figurer föreställer varelser av alla tänkbara slag.
Ofta har varje djur sina återkommande drag:
Bävern Känns igen på den rutiga svansen, sina stora framtänder
och sin öppna mun. Ofta har han en pinne mellan tassarna.
Björnen Har en utstickande tunga, stora kloförsedda tassar och
ingen svans. Vargen avbildas med lång nos och lång svans.
Örnen Har en näbb som pekar nedåt.
Korpen Har en stor, rak näbb.
Grodan Känner man igen på hans öppna, tandlösa mun.
Späckhuggaren Symboliseras av sin ryggfena.
