|
|
Jag tycker att män och kvinnor ska ha jämställdhet. Det kryper
jag inte under mattan med. Lika jobb för lika lön. Men det
borde även gälla vid att ta ansvar för barnen.Tyvärr så finns inte denna jämställdhet när det gäller att ta sitt
ansvar för barnen. Eller beslutet om de ska födas eller inte.
Där gäller det att kvinnan bestämmer över sin kropp. Tyvärr
så måste jag hålla med om att min kropp bestämmer jag över.
Mannen då? Vad får han bestämma i det här fallet? Han kanske
vill ha ett barn. Men kvinnan vill inte. Vad händer? Jo, kvinnan
bestämmer själv för abort. Kommer inte mannen kanske att må
dåligt då? Mannen vill inte bli pappa och vill att kvinnan gör abort.
Men, nej. Kvinnan kan inte göra abort för då kommer hon att må
dåligt. Mannen blir tvingad till ett ansvar han inte vill ta. Det finns
preventivmedel. Ja, visst. Men det finns tyvärr kvinnor som kan
ljuga bra, bara för att få det de vill.En pappa som vill ta sitt ansvar, kan i vissa fall bli nekad till det.
Varför då? Ja, det kan bero på att de är klart olämpade. (Men det
finns mammor som också kan vara det, men ändå får behålla sitt
barn. För barnets bästa som det heter.) Det kan också bero på
mammans hämnd emot pappan. Och det tycker jag är fruktansvärt.
För det drabbar ju barnet. Då är det inte för barnets bästa.
Jag känner en kille som var tillsammans med en tjej. Förhållandet
var inte det bästa. Hon blev med barn. Efter det kastar hon ut honom
titt som tätt. Till slut tröttnar han på att leva på resande fot. Men
han försökte ändå att ställa upp och hjälpa henne, trots det var hon
inte nöjd. För allt han gjorde och sa var fel. Nu kan ju en gravid
kvinna vara känslig, men denna tjej är så här även när hon inte
är gravid.Barnet föds. En pojke. Pappan är med på förlossningen, vilket han
först inte skulle få vara. Han vill nu ta sitt ansvar för pojken. Men
inte bara den ekonomiska delen. Men, nej. Mamman hämnas nu
på bästa sätt, för att inte pappan inte krälar och kryper för henne.
Och för att förhållandet inte höll, som hon naturligtvis bara skyller
på pappan. Hon påstår också att han inte ställde upp under
graviditeten. Men vi vet att han gjorde allt han kunde göra. Men
som sagt, det dög inte.Nu har han gått till domstol för att få delad vårdnad. Mamman vill
absolut inte skriva på något, för hon känner sig inte mogen till det
än. (Konstigt att hon var mogen att ställa till barn.) Andra kvinnor
går till domstol för att få pappan att ta sitt ansvar. Dessutom är
mamman rädd för att inte få samma ekonomiska ersättning från
det sociala, om de har delad vårdnad. Barn ska man väl inte skaffa
för att få bättre ekonomi. Inte har då jag fått det. Men jag ville ha
barnen och får då ta konsekvenserna av det.Pappan mår nu fruktansvärt illa. Men det är ingen som bryr sig
om det. (Förutom vi i hans omgivning.) Det är bara mammans
känslor som räknas. Det tycker jag är så orättvist. I det här faller
är det lätt att ta ställning, för jag vet hur det förhåller sig.Det är nog inte lätt för domstolen att avgöra vårdnadstvister.
De kan aldrig veta, vem av parterna som är mest lämpad.
Vårdnadstvister tycker jag går mest ut på att skita ner motparten.
Nu anses i de flesta fall att barnet/barnen mår bäst av att vara
hos sin mamma. Men, är det så? Är det alltid mamman som
är bäst? Och vad är barnens bästa? Tur att jag inte behöver
sitta som ämbetsman och ta ställning till detta.