|
|
Att bli psykiskt misshandlad.
Kan man bli psykiskt misshandlad? Ja, det kan man. Det är fruktansvärt för det syns inte. Man får liksom inga synliga blåmärken. Man trycks ner bit för bit och fattar inget förrän det är för sent.
Hur kan man stanna i ett förhållande när man blir psykiskt misshandlad? Ja, jag kan inte svara på det. Alla är vi ju olika, och för min del trodde jag att alla förhållanden var sådana.
Hur ser man när någon blir misshandlad? Fysisk misshandel syns, även om den misshandlade har en massa förklaringar till hur blåmärken har kommit till. När någon blir psykiskt misshandlat kan man kanske se det genom att personen blir mer tystlåten, tittar på sin partner allt för ofta med orolig blick. Personen kan inte vara sig själv längre.
Alla kan alltså bli psykiskt misshandlade. Män som kvinnor. Barn kan bli mobbade i skolan, men även hemma.
Vi måste våga bry oss. Våga "lägga oss i ett förhållande" där vi kan se att den ena parten inte mår bra. När det gäller barnen bara måste vi.
Det är fruktansvärt svårt att förklara hur det är att bli psykiskt misshandlat. Jag tycker själv att allt verkar så banalt idag, men jag vet ju att det inte var det då. Man blev ju utsatt varje dag av små illasinnade kommentarer som äter upp ens hjärta (sinne) bit för bit.
När någon börjar berätta saker som verkar helt sjuka, så TRO DEM. Det kan var så sant så sant även om det verkar helt sjukt.
Jag har blivit psykiskt misshandlad i 13 år. Hur det gick till, vet jag inte än idag. Det bara blev så. Killen jag träffade var 21 år och jag nästan 15 år. Jag hade ingen erfarenhet av något förhållande och det var kanske därför jag trodde att det skulle vara så. Bit för bit försvann mitt "gamla jag" och han formade mig som han ville ha mig. Att ingen märkte det förstår jag inte. Jag har alltid haft lätt för att skratta, och vågat göra bort mig. (Har väl så kallad "sjuk humor".) Helt plötsligt vågade jag inte skratta och satt alltid tyst när jag träffade nya personer, för att inte riskera att säga eller göra något som jag sen skulle få "fan" för. När han retade mig till det yttersta, när man kände att man kunde döda honom (då blev man rädd för sig själv), men istället började gråta, tyckte han att jag var psykiskt skadad och behövde söka upp psyket för att få hjälp med min hjärnskada. För jag var ju dum i huvudet. Den smarta var han. Han kunde minsann ha blivit läkare om han hade velat.
Städning har jag aldrig gillat, men den är ju nödvändig J . Men under mitt förhållande med denna kille, blev städningen mitt lilla helvete. Hur jag än gjorde så blev det fel. Låg inte mattorna som han ville ha dem, så blev han tokig. Eller om prydnadssakerna hamnade på fel. Hans straff då blev att talade om det på alla möjliga olika sätt. Ex. "Det syns att du kommer från en tattarfamilj." eller "Du är den mest värdelösa person jag har träffat på förutom din släkt. Där finns det ju bara idioter" . Han använde ofta min familj för att göra mig illa. Jag älskar ju min familj och det visste han. Att jag skulle söka jobb var ju bra. Då slapp ju han jobba. (Han såg fram emot att bli pensionerad.) Firmafesterna fick jag inte vara med på, naturligtvis. Pengarna jag fick tog han hand om. Det var ju bättre att en hade hand om dem. Jag fick alltid fråga honom om lov ifall jag behövde köpa något. För det mesta blev det ett blankt nej, med motiveringen att vi inte hade råd. Men i nästa ögonblick kunde han köpa vad som helst. Ett ex: Jag fick 3 000 kr tillbaks på skatten. Kul tyckte jag. Nu kanske jag hade råd att köpa mig något. Men nej. Han åkte ner till en zoologisk affär och köpte fåglar och kaniner för alla pengarna. Efter 2 veckor var han trött på alla fåglar som skrek hela tiden och det blev min uppgift att ge bort alla djuren. (Ingen ville ju köpa dem.)
Mitt värde som "kvinna" tog han snabbt av mig. (Men det är en annan historia, som jag inte vill ta upp här.) Det var nog trots allt det allra värsta. Det och att ingen trodde mig när jag väl började berätta. Han verkade ju så trevlig och mån om sin lilla familj.
Efter 12 år nådde jag en gräns. Jag kände att jag var tvungen att komma loss. Det eller fortsätta leva i detta förhållande som tog kål på mig bit för bit. Alla runt omkring mig tog hans parti, även min mamma. Det var synd om honom. Han sökte upp alla och satt och grät över att mista mig. Att jag ljög var ju uppenbart. Tänk på din dotter också, var en vanlig kommentar. Hon behöver sin pappa. Ja visst, men hon behövde även en mamma som orkade vara mamma. För hennes skull bröt jag upp. Jag älskar ju henne och ville bara hennes bästa. Hon kan knappast ha mått bra i detta förhållande. Måste ju säga att han aldrig var dum mot henne. Han älskar henne på sitt sätt.
Gudarna ska veta att det var fruktansvärt jobbigt att stå emot alla. För det var ju jag som gjorde fel. Det tog alltså 1 år att bli fri detta fängelse med psykisk tortyr. Idag kan jag alltså inte själv förstå varför jag väntade så länge. Men jag kanske inte hade lyckats hålla emot om jag inte hade träffat min nuvarande man. Honom tackar jag gudarna för. Vilket tålamod han har haft. Tänk så mycket jag har ältat dessa svarta år. Vilket jobb han har haft dessutom, för att få mig förstå mitt värde som "kvinna" .
Min mamma kan inte heller förstå varför hon inte trodde mig eller hjälpte mig. Hon tycker ju att hon borde ha sett något. Men hon trodde ju att min förändring berodde på att jag mognade. Idag ser hon att jag är mitt "gamla jag" och att jag mår bra.
För idag mår jag bra. Har en man som älskar mig för den jag är. Vi har fått 3 pojkar som vi älskar. Min man älskar min dotter, som hon skulle vara hans egen. Jag älskar hans dotter och son, som de skulle vara mina egna. Jag är fri att göra det jag vill. Får ha pengar i min egen plånbok och kan köpa mig det jag behöver (eller onödiga prylar J) utan att be om lov. Får tycka vad jag vill utan att bli klassad som en idiot. Får skratta och gråta när jag känner för det. Kort och gott: Jag har nog hamnat i himmelriket. För skillnaden känns som natt och dag!