som hänt i "vår lilla värld" Vi bor i ett litet samhälle. Man tycker att här ska det vara lugnt och skönt för barnfamiljer. Att man är för- skonad mot otrevliga saker. Men så är det tyvärr inte. I "vår lilla värld" (min familjs värld) har det hänt saker som har påverkat oss på olika sätt. Jag tänker bara ta upp en del saker som hänt sedan sommaren 1995. Min systers pojke, Robin, var hos oss ett tag när hans mamma vart inlagd på lasarettet. Han skulle fylla 6 år i augusti och alltså börja på lekis. Vi skulle ha ett litet födelsedagskalas för honom några dagar före själva födelsedagen. Det var varmt ute och barnen ville åka och bada. Varför inte. Vi skulle ju hinna med tårta ändå. Tanken var att vi skulle vara hemma igen efter en timme. När vi kommer till badet, som ligger ca 6 km hemifrån, så badar barnen och har kul. Jag och gubben min tittar på. Samtidigt åker några vattenskidor. Rätt som det är, ropar någon på hjälp. Det visar sig vara tjejen som kört båten. Hon har ramlat ur och båten kör i cirkel runt henne. Hon har alltså ingen möjlighet att ta sig upp på land. När det uppmärksammas kommer folk till undsättning. Bland annat en kompis till flickan. Han försöker hoppa till den skenande båten för att sedan få stopp på den. Men han halkar och slår i huvudet och faller i vattnet. Till slut stoppas båten av att bensinen tar slut. Då hade kört runt i en halvtimme. Alla börjar nu dyka, även min man, och söka efter killen som slog huvudet i och sjönk. Barnen tyckte det var spännande att det dök upp ambu- lanser, brandbilar och poliser. De tre yngre förstod inte vad som hade hänt. Men Dennis som då var 9,5 år, reagerade starkt. - Det händer bara på TV:n, sa han. Men här fick han uppleva det i verkligheten. Hans respekt för vatten förstärktes. Det var det goda i det onda. Men även de yngre förstod sedan så pass mycket att något hemskt hade hänt. När vi sedan kom hem efter tre timmar, så hade feststämningen lagt sig. Killens kompisar hittade honom efter nästan en vecka. De gav aldrig upp. Han hade varit omtyckt av både jämn- åriga och gamla. En snäll och hjälpsam grabb. Vad jag led med mamman, som några år tidigare hade mist två barn vid en bilolycka. Nu miste hon även detta barn. Ett par månader senare, blev våran hund Betise över- körd och dog. Det var hemskt för oss alla. Vi hade haft katter tidigare som också hade blivit påkörda och dödade, men det hade de inte tyckt varit lika hemskt. Betise betydde mycket för dem. En snäll hund som älskade att ligga inne hos barnen, även när de busade som värst. Helt plötsligt fanns hon inte längre. Det var något de yngre hade svårt och förstå, varför hon inte fanns längre. Sedan skaffade vi oss Cicerona. Barnen vaktar henne hela tiden, så hon inte ska springa ut i vägen och bli på- körd hon också. Våren - 98, åkte vi in till Sala för att handla. När vi kommer in till macken, får vi se två välkända ansikten på löpsedlarna. Det var bröderna Alexander och Christoffer. Alexander hade gått i samma klass som min Christoffer. De hade flyttat ett par mil härifrån, en månad tidigare. Det var de två som blev ihjälklämda i containern. Det tog framför allt Christoffer hårt. Han gillade "Alex", som var en av hans kompisar. Det var många timmars försök att på ett lämpligt sätt förklara hur olyckan hade gått till. Fröknarna och prästen här i byn gjorde så gott de kunde. Barnen fick prata och fråga så mycket de ville. Begravningen hölls här, och barnen fick gå om de ville. Fortfarande tyckte mina pojkar att sånt här händer bara på TV:n. Det svåra för dem är att förstå hur någon bara inte finns längre. Att man inte kan leka något mera med kompisen. Jag hade svårt att sova ett tag. Led när jag tänkte på pojkarnas sista sekunder och den fruktans- värda skräck de måste ha upplevt. Totalt utlämnade åt sitt öde. Ingen förälder som kunde komma och trösta eller beskydda dem. Föräldrarna led jag med. De hade redan mist en son i cancer. Hur grymt kan livet vara för en del? Hur mycket måste man ta? Våren -99 dog så min syster. Hon hade varit sjuk ett par år och dog av sin aggressiva MS. Det förstod barnen lättare. Hon hade ju varit väldigt sjuk. Fast de led med Robin som inte hade sin mamma längre. Det var liksom svårare att förstå. "Hur kan man vara utan en mamma eller pappa." Ja, vad svarar man på det. Nu vid nyår dog en flicka, som gick på lekis här, helt plötsligt utan förvarning. Återigen ställde lärare och präst upp. Även om flickan inte var mina pojkars bästa kompis, så kände de henne väl. Skolan är ju inte stor. Alla barnen känner varandra. Fast de har förlorat kompisar tidigare, så är det lika svårt när det händer igen. Återigen känner jag mig ledsen och lider med föräldrarna. Att hålla sitt barn när det dör. Utan förvarning bara händer det. Här kan jag nästan förstå hur det måste ha känts. När Christian var ett år trodde jag han dog. I ett par sekunder upplevde jag en sådan skräck, förtvivlan, rädsla och ilska. Han hade hög feber och skrek till och huvudet föll åt sidan och han blev livlös. Just de sekunderna kan jag en idag uppleva. Sedan började han krampa. Det var feberkramp han drabbats av. När han sedan var närmare sju, gick han och lade sig på kvällen. Hur frisk som helst. Mitt i natten kommer han upp och kan inte andas. Återigen denna skräck som sprider sig i hela kroppen. Rädslan över att han ska dö. Den här gången var det falsk krupp. Min egen rädsla för att förlora något av mina barn, upplever jag varje gång någon annan förälder drabbas. Sedan får jag väldigt dåligt samvete också, för det är ju lätt gjort att vara självisk och tänka "Tur att det inte var mitt barn". Jag känner mig hemskt elak. Men jag tror att det är fler en jag som får en sådan sekundsnabb tanke. Ändå känner jag mig så hemsk, ångrar tanken direkt. För jag anser att ingen ska behövas drabbas av det värsta jag kan tänka mig; förlora det käraste man har. Tragedierna i "vår lilla värld" är egentligen inget i jämförelse med vad en del andra utsätts för. Krig och hunger. Miss- handlade och utnyttjade barn. Lidande och misär. Man kan bara fråga sig: Varför? Varför måste det vara så?