De vallonska invandrarna blev speciellt sysselsatta vid de bruk i Uppland eller längre norrut, som tog sin malm från Dannemora. Den uppländska järnhanteringen hade inga bergsmanstraditioner, fältet låg därför öppet för experiment. Alltifrån 1500-talet hade kronan tagit stor del i bergsbrukets utveckling, bland annat genom att bygga egna järnbruk, och under det följande århundradet blev de viktigaste bruken först arrenderade och sedan inköpta av utlänningar, främst av vår största vallonska företagare, Louis de Geer. Dannemoramalmen gav om den brukades rätt ett hårdarbetat men enastående gott järn. Det var utan tvivel betydelsefullt att man just för den uppgiften fick arbetare från Liègeområdet, en av den europeiska järnhanteringens klassiska bygder.

Den allmänna förnyelsen i svensk järnhantering är inte alls vallonernas verk. Deras roll för svensk kolningsteknik har kanske varit viktig. Deras masugnar, de berömda fransöske ugnarna, var något annorlunda än de tyska och såg mera imponerande ut, hur överlägsna de var de tyska är inte utrett. I varje fall slog de långtifrån ut den tyska typen av masugn. Vallonernas stångjärnssmide (som på samma sätt utövades endast på ett begränsat antal bruk) gav däremot en jämnare och pålitligare vara än tysksmidet. Vallonsmidet byggde på större arbetsfördelning och var därmed lämpat för en produktion i något större skala. Det innebar också en grundligare behandling av järnet med större bränsleåtgång, och metoden passade därför bäst för en tillverkning som var mer krävande än den vanliga och kunde räkna med bättre priser. Det var just på ett sådant område som de svenska vallonerna kom att skriva industriell världshistoria. I övrigt gjorde man (med stor framgång) svenskt stångjärn efter det nedärvda tysksmidets principer.

VALLONSKA JÄRNHANTERINGEN (KORT UTDRAG UR APPELGREN)

Masugnsprocessen är en kontinuerlig järnhantering. Före vallonerna drevs en masugn några få veckor, kanske 8, innan den måste rivas ut och byggas om. Vallonernas masugnar kunde drivas betydligt längre, c:a 25 veckor, och gav mer järn per dygn. Byggandet och skötseln av masugnen ombesörjdes av en masmästare. Han hade till sin hjälp uppsättare, som fyllde masugnen, samt lodstöpare och kanongjutare, som tog hand om det flytande järnet.

Det var dock inte bara gjutjärn till kanoner och kulor som behövdes, utan också smidbart. Tackjärn förvandlas till smidbart järn vid en process som kallas färskning (franska – affiner). Här fick vallonsmidet sin berömmelse genom skickliga hammarsmeder. Färskningen innebar att tackjärnet smältes under bläster, varvid luften oxiderar bort en del av kolhalten.

Arbetsgången vid vallonsmidet är i stort sett följande: En vallonugn består av två härdar, smälthärden infördes tackjärnet i form av en gös. En trekantig stång av 3 till 4 meters längd. Framför en form med blästerluft och brinnande träkol smälte en del av gösen och droppade ned i smälthärden. Här bearbetades den med spett under en halvtimme till smidighet och bildade ett smältstycke på c:a 25 kg, som slogs samman med smältsläggan eller en kams på järnhäll. Sedan levererades den av smältaren till räckaren, som i sin tur värmde upp stycket och smidde ut det till en stång under den vattendrivna stångjärnshammaren. Att smida ut ett sådant järnstycke till en stång kallades att räcka ut det.

KÄNDA VALLONÄTTLINGAR I SVERIGE

NÅGRA KÄNDA VALLONBRUK

Mycket finns skrivet om vallonbruken och andra liknande bruksmiljöer. Här är några stycken.

BERGSLAGEN UTOM UPPLAND

Karmansbo, ligger i närheten av Skinnskatteberg. Grundades i början av 1600-talet och hörde samman med ett antal andra anläggningar kring Hedströmmen. Bruket hade en glansperiod från mitten av 1880-talet till början av 1900-talet. Driften lades ned 1958. En komplett miljö med herrgård, ladugård, arbetarbostäder (numera upprustade för visning som museum och med servering), Lancashiresmedja med utrustning, valsverk och kontor finns kvar. Under sommarhalvåret sker en aktiv visningsverksamhet och viss demonstrationstillverkning.

Ramnäs, uppförde den första stångjärnshammaren 1590. Vid början av 1700-talet fanns två herrgårdar – bruket var delat mellan två ägare. Bruket ombildades till aktiebolag 1874. Samma tid startades kättingtillverkningen, då baserat på lancashirmetoden, som infördes 1855 med tre härdar, en smälthammare och en vällugn med två räckhammare. Ett valsverk byggdes 1868 och Ramnäs utvecklades därefter till att ha landets största produktion av stångjärn under vissa perioder.

Gysinge, anlades som järnbruk 1668 med tillverkning av kulor för Kronan, senare fick man också privilegier som gevärsfaktori. År 1701 fick man tillstånd för tillverkning av stångjärn. Malmen togs från Dannemora gruva. Bruket hade en glansperiod under 1800-talets andra hälft. Världens första elektrostålugn byggdes här år 1900, på uppdrag av bruksägaren Gustaf Benedicks. Vallonsmidet lades ned 1905 och elektroståltillverkningen 1927. Jordbruket fanns kvar till 1973. Herrgården, byggd på 1830-talet, används som folkhögskola och en mycket väl bevarad miljö med arbetarbostäder, värdshus och orangeri mm finns att se.

UPPLAND

Forsmarks bruk, anlades 1570. Arrenderades från 1624 av bl. a de Besche, vilkens släkt innehade bruket till 1735. Bruksdriften lades ned redan på 1890-talet.

Gimo, anlades 1615 som kronbruk under Österby. Köptes av de Geer 1634. En stor brand 1649 förstörde mycket. Under 1800-talet mindre järnhantering och mera jord- och skogsbruk med sågverk. I modern tid är Sandvik Coromant etablerat med en anläggning här.

Harg, skapades på 1630-talet. Gustaf Otto Stenbock köpte gården 1664 och fick sedan privilegium att anlägga ett järnbruk. Ett antal masugnar på andra orter försörjde med råvara. I Harg bearbetades tackjärn till stångjärn. Den ryska flottan härjade bruket 1719. Senare återuppfördes bruket under släkten Oxenstierna. Tillverkningen lades ned i slutet av 1920-talet.

Lövsta, fanns som bondebruk redan på 1500-talet. Det arrenderades av de Besche och de Geer 1626 och några år senare köpte de Geer bruket. Under hans ledning utvecklades det till Sveriges största järnbruk. År 1719 drabbades det av den ryska härjningen och stora delar brändes ned. Charles de Geer återuppförde anläggningarna. Järntillverkningen upphörde 1926. Vallonsmedjan är tyvärr riven, men miljön med herrgård, bostäder, kapell, kontor mm är bevarat och mycket intressant.

Österby, lydde tidigt under Vasaätten. Gustav Vasa byggde här upp ett bruk med inriktning mot krigsmaterial. Bruket arrenderades av de Besche och de Geer samtidigt med Lövsta och Gimo och inköptes av de Geer 1643, varefter det utvecklades till Sveriges näst största järnbruk. Tillverkningen lades ned 1983. Då hade bruket en längre period tillhört Fagerstakoncernen. Såväl herrgård (bl.a. känd för att Bruno Liljefors verkade här på 1920- och 1930-talet) som vallonsmedja och andra byggnader finns bevarade. Under sommaren förekommer en ganska omfattande verksamhet med konserter, teater och utställningar.